Strosa runt planlöst i Venedig kändes inte som någon ”hit”. Vi anmälde oss därför till en rundtur, som innehöll vandring till fots med guide, gondoltur och fri tid i stan, i väntan på transfer till flygplatsen. Det verkade ju hyfsat, men var egentligen ingen höjdare.

Sevärdheter fannns där förvisso. Turisterna var också många och köerna till Marcus-domen var långa. Gondolfärden var inte mycket att stå efter. ½-timme runt i Venedigs skitiga vattendrag. Knappast värt pengarna. Hela em. i Venedig kostade 85 euro/person !!!!

När vi lämnat denna skrangliga farkost var det dags igen för lite snabb lunchmat vilket blev en pizza-slice på en trappa, där man inte fick sitta (såg vi när vi smaskat färdigt :)) och sen traskade vi till ett närliggande fik där vi avnjöt en svindyr cappucino.

Nu skulle ju äventyret kunna vara slut, men icke sa Nicke. Vi åkte nu tillbaka till båten (egentligen en terminal för vårt bagage) Våra båda väskor fanns där och vi kunde andas ut. Allt OK – so far Nu till den nya terminalbyggnaden för avgående resenärer. Väntan på incheckning tog vid .”Bara” en dryg timme. Incheckning, securitycheck gick lysande och nu hittade vi en vinbar (Winebar kallade man sig) där vi fann en god pastarätt, men någon öl serverade man inte ????Nåväl det fick man väl tugga i sig, nu till gaten. Där fick vi snart beskedet att flighten var en kvart försenad. Efter en stund blev det ytterligare 20 minuter. Hur blir det med vår anslutning till Arlanda på den stora flygplatsen i Frankfurt ? blev nästa fråga. Planet kom till slut och en flygvärdinna trodde nog att vi skulle hinna.(Det lät ju betryggande ) Troligen hade vi medvind från Venedig och bussen som tog oss från planet (ja – renovering av terminalbyggnad, så klart) körde till ”vår” terminal, så alla fick en chans att hinna. Så också vi. Vi gick så fort vi kunde på gåbandet och hann lagom till Stockholmsplanets avgång. Nu kunde väl problemen vara slut, men nej. Väskorna kom snabbbt – måste vara pga Star alliance-flyg (Lufthansa). Men taxikön utanför terminal 5 klockan 24.00 en lördag, är inte att leka med. 1½ timme senare kunde vi få en gul Sverige-taxi som tog oss hem. Lite mörbultade men trots allt – inga svåra missöden !!

Ancona var egentligen en ganska oansenlig liten stad men ändå charmig och vi hade bestämt oss för att ännu en gång avstå från bussguidning Vi valde att istället strosa runt i den lilla staden där det idag var en speciell liten lokal marknad, där man visade allt från vin, ostar till jordgubbar.

Denna dag var nog den varmaste och vi knallade runt och hittade så smångom ett nytt vattenhål, där man också serverade en enkel, men mycket snakrik pastarätt. En kul episod inträffade  när en medelålders gentleman kom fram och sa: ”Min kusin som äger stället kan så dålig engelska, så jag tar er beställning !”

Fortsatt vandring genom stan ledde oss så småningom till gamla stan och lite uppförspromenad, vilket den infodisk som byggts upp för turister, avrådde oss ifrån (uppförsbacken alltså). Vi måste ha sett väldigt gamla och skruppliga ut när vi mötte damen bakom disken. Hur som helst – uppför gick vi och vilka vyer som mötte oss.

Även här hittade vi ett vattenhål. ”Stängt” förkunnade ägaren, som dock insåg vad han riskerade att missa och frågade istället vad vi villle ha. Mot oss kom nu  hustrun som också såg vilka celebriteter hon höll på att missa. Nu var det ingen hejd på deras välvilja och när vi fått vad vi önskade, drog dom hem igen och önskade oss ”bon apetite”. Mysigt med såna flexibla människor.

Skaplig båt våran – men MSC:s minsta !!!

Åter en lång resa – den från Mykonos till Dubrovnik. Som gjort för bussstransporter av nyfikna turister. Men vi var ju 4 nyfikna och Ingegerd och Carl-Henrik hade varit där förut och lovade oss en ”gedigen” guidning. Vi skippade bussarna och tog i stället en lokal taxi. Chauffören Pablo berätttade om den stillastående kabinbanan och lovade köra till toppen för ”bara” 50 euro. Vi avstod hans erbjudande som tur var och hoppade av strax bredvid denberömda muren, som bara ”måste” ses i sin fulla längd, sa våra entusiastiska guider från Viggan.

OK då – tänkte vi och började klättringen uppför trappstegen som inledde racet på muren. Gammalt var det ju även om serberna gjorde sitt bästa för att förstöra stan i slutet av förra århundradet !! Man lyckades delvis men renoveringsarbetena pågick även om man nu fuskade med stålställningar och annat som man inte hade för 400 år sedan.

Fantastiskt, ganska jobbigt men vilken upplevelse.

Vi började så småningom närma oss slutet (puh) och vi lämnade den berömda muren för att via marinan ta oss till närmaste vattenhål.

Bland många restauranger valde vi en som serverade kall öl (> 0% alkohol) och ett gott rosévin till damerna, som vi  ivrigt sög i oss, allt medan våra guider berättade om andra sevärda byggnader.

Nu var vi klara med den historiska staden Dubrovnik och ringde vår taxichaffis Pablo, som hämtade oss en kvart senare. Nu ny rigorös kontroll av ombordstigare och en skön slapparstund innan en ny 3-rättersmiddag serverades och kvällen avslutades med en spektakulär show. Ännu en härlig dag var till ända och inatt skulle faryget stäva mot italienska kusten och staden Ancona.

Det hade varit mycket båt mellan Split och Santorini. Båten var ju verkligen bekväm, och även om det inte var temperatur eller läge för solbad på däck fann vi alltid på råd. Är man bridgespelare alla 4 var det bara att söka upp ett någorlunda lugnt och bekvämt bord. Grejor för spel och budgivning hade vi tagit med oss. Vips dök en leende kypare upp så kaffe och drinkar fanns ju alltid att tillgå. Men att gå i land på Mykonos en sen eftermiddag och hemkomst sent på natten lockade inte oss 4, nu alla 70+. Vi ”drog en spader” till, mådde bra och bara latade oss. Det var ju ganska skönt det också. 3-rätters -middag erbjöds som vanligt, så det gick ingen större nöd på oss Mykonos är ju annars känt för ett mycket hektiskt nattliv och speciellt bögar lär det vara gott om, men ingetdera lockade oss.

Våra glada reskamrater, Ingegerd och Carl-Henrik Grevfors också härifrån Täby, som vi lärt känna genom bridgen de senaste åren. Bilden bredvid visar vår lilla båt (minst i MSC:s stora flotta), som hade allt. Längst bak, högst upp ser ni en liten fotbollsplan. Här fanns också ett antal restauranger, förutom den vi åt på, flera barer med dansgolv och en stor teater, där man visade olika facinerande shower: Scener från musikaler från Paris, London och New York och akrobater som  gjorde helt fantastiska nummer. Så inte led man brist på underhållning. Ville man shoppa kunde man det också. Jag kunde t.ex köpa en snygg skjorta, eftersom min låg hemma, nystruken och fin, att använda på MIN stora dag.

Inloppet till Santorini var fascinerande. Vi var inte det enda kryssningsfartyg som anlöpte Santorini – denna mytomspunna ö, späckad med sevärdheter och affärer, gallerier, barer och mycket värt att se. Likt lydiga svenskar, ställde vi oss i en slingrande kö som väntade på linbanan, som skulle ta oss upp till allt det sevärda

Förutom de vackra vyerna, insisterade kyparen, på den av oss utvalda restaurangen, att få ta en bild av de tjusiga turisterna. Det kunde vi ju inte förvägra honom, för att sedan njuta av en härlig grekisk lunch.Det här ser väl härligt ut, men nerfärden var inte lika enkel som uppstigningen i linbanan. Nu skulle vi gå ner hade vi bestämt. Vi vandrade genom myllret längs de smala gränderna för att slutligen se skylten – ”Old port” – och en pil ditåt.

Vi följde den utstakade vägen och nedför denna sluttning och tiden tilll båtens avgång närmade sig med stormsteg. Vad vi inte förstod var att alla dessa åsnor vi såg också kunde ha fört oss uppför berget i stället för att köa för linbanan. Tyvärr tog jag inga bilder av åsnorna som stod uppställda längs nästan hela sträckan nerför berget. Vi hann, men denna strapatsrika nergång var jobbig för mig, som ju har vissa balan- och koordinationsproblem, men det fixade sig. Tillbaka på m/s Sinfonia var det rast-vila som gällde inför galakvällen.

Tyvärr hade jag glömt kameran till just denna kväll. Typiskt !! Mycket var ju hemligt och Gilla och Ingegerd smidde planer. Som vanligt kom våra glada och leende kypare fram och serverade oss en härlig 3-rätters och när den började lida mot sitt slut, blev det ett himla liv. Alla kypare kom slående på diverse föremål, sjungande och helt plötsligt stod jag i centrum. In kom nu en tårta som Gilla beställt och fixat texten på, ”I love you” stod det, och den var suveränt god. Ni som har Facebook kunde se den !

Det blev verkligen en kväll att minnas. Ingegerd och Carl-Henrik hade tidigare uppvaktat med en läcker bilderbok om ”Stockholm – då och nu” av Johan Lindberg och en bussnygg T-shirt med texten ”Venice”, suverän för sista dan i Venedig. Minnet hur kvällen slutade sviker mig, men den blev säkerligen minnesvärd Detta var kulmen på Gillas present – min bästa fru någonsin, världens bästa farmor och mycket omtyckta bonusmormor

Efter en underbar natt, dvs god sömn, skön säng, inget snarkade,vaknadevi utsövda och utan krav. OK – utflyktsbussen skulle passas klockan 09.15 i stora teatern, men innan dess var det frukostbuffén som väntade. Kö förstås – vi var ju inte ensamma på båten. All personal var från syd-ostasien och ”inkastaren” höll koll på kyparnas signaler om lediga platser, vilket fungerade smärtfritt. Buffén innehöll allt, och då menar jag ALLT. Det är svårt att avstå frukter och grönsaker som är solmogna, men lite yoghurt och mûsli fick det allt bli oxå. Båten tuffade på över ett ganska lugnt adriatiskt hav mot Split och nu hade vi fått vår id.siffra (22) som vi fäste på bröstet och som talade om vilken buss som väntade. Den ständigt leende och hjälpsamma personalen hjälpte även de som inte lyssnat, förstått eller reste för första gången. Suck – men det är ju bara att gilla läget. Slutligen var alla på rätt buss och vi drog iväg mot nationalparken Krka.

Här blev det vatten, mycket vatten, som kom upp ur berget och sen rann nedför berget och försåg hela Split med vatten, via ett gammalt aqueduktsystem.

Vi hann med lite annat också.

Glassätning och posering t.ex. Jag hade glömt mina solglasögon, därav min kisande blick. Någon större värme var inte förhärskande, men 15 grader, mulet, lite duggregn kunde man stå ut med. Perfekt utflyktsväder.

Det var så överdådigt vackert, så förutom dessa bilder, tog jag nog minst lika många till. Flitigaste fotograferna var nog annars japanerna. På en sån här utflykt lär man ofta känna andra. I väntan på bussen tillbaka kom ett par från Sydafrika och slog sig ner på ”vår” bänk. Visserligen var afrikaans deras språk, men de talade också engelska förstås, vilket inte var fallet med äldre människor från Italien eller Kroatien. Dom bara ryckte på axlarna och i bästa fall, log. Tillbakaresan tog ungefär 1 tim och nu väntade en slapp eftermiddag före 1:a middagssittningen som vi anmält oss till. Bäddat och fräscht på rummet och nu blev vi varse den suveräna städning och handduksbytning dom försåg oss med. Vi hann knappast lämna hytten för några minuter, förrän don var där och byttte handdukar. Vi hade en egen uppassare i vår korridor. Nu väntade en smaklig middag, som alltid började med ett glas moussernade vitt vin. Sen höll jag mig till den alkohol ölen.

Denna kryssning in Adriatiska havet var Gillas underbara 70-årspresent till mig. Och vilken present det blev ! Vi har alltid sagt att ”kryssningar är inte vår grej”, liksom, men efter den här trippen får vi ändra oss. Det kan nog bli en ny kryssning nån gång. Gärna då med MSC igen, som är världens näst största kryssningsrederi med säte i Sorrento, Italien. Bara Royal Carribean, USA, är större. Nu åkte vi deras minsta båt, som tar 1554 passagerare + 765 i besättning – deras största tar 12000.

Men allt började i arla morgonstund den 18:e. Taxin hämtade oss kl 04.00. Fakirkärran lyfte kl 06.00. Destination Mûnchen – mellanlandning fvb tilll Venedig. Flygplatsen verkade ganska ny och mkt fräsch. Tyvärr innebar bytet väntan i 2 tim. Men redan i Venedig visade MSC sin omtanke, med synliga leende vägvisare, som tog oss till en väntande buss. Här mötte oss regnet och den relativa kylan (15 grader), men vi åkte inte för solbad utan för upplevelser, men lite varmare kunde det fått vara. Bussen tog oss ut till fartyget och nu tog en rigorös incheckning vid innan vi fick vårt key-card på vilket stod vårt namn, bordsnummer (vi som förbokat middag fick givet nr.) och en del andra koder för personalen. Nu mötte vi också våra medresenärer, Ingegerd och Carl-Henrik Grevfors, bridgekompisar både med Täbyseniorerna men också privat. Kul att dom hakade på vår resa. Vi hade båda hytter på plan 9, med härlig sjöutsikt, skön säng och bra med garderober till alla våra kläder, som var för många, som vanligt. Dock glömde jag ett par brallor och en skjorta. Hjärnsläpp eller kommer det med åldern ? När vi sågs igen inför vår första middag tog damerna snabbt befälet och såg till att vi fick byta bord. Havsutsikt och inte lika inträngt. Jag och CH såg lugnt på medan kyparn och hovmästaren ”konsulterade” datorn – och vips hittade dom ett bord till damernas belåtenhet. Nu i efterhand kan vi erkänna att det inte var någon nackdel, för kypare var Agus Dodo, från Bali,och tsm en kollega och deras chef, parmesan-Nisse (han fick snart heta det eftersom CH alltid ville ha parmesan i bit (STOR bit) på ostbrickan, som dessert),  och dom behandlade oss kungligt (nåja), men väldigt uppmärksamt, omtänksamt och alltid leende. 3-rätters var den stående indelningen i middagsmenyn, som ju redan var betald. All dryck < 6,0 euro ingick också. Maten var under hela resan suverän – seafood, fisk och kött – allt vällagat och läckert upplagt. Efter middagen erbjöds allehanda underhållning i olika barer, drinkar ”en masse” både med och utan alkohol, casinon mm. Inget saknades. Vi strosade runt och bekantade oss med ”skutan” innan vi stupade i säng efter en lång dag.