Vinslaget den 18:e upplagan, spelades i år i den fagra västmanländska landsbygden på fina Orresta GK. Samma famösa gäng som under de tidigare 17 åren, var inbjudna. Dvs Gun & Peter Widell, Johnny Andersson & Ulla Idenstedt, Ylva & Kent Larsson och Gilla & jag. Alla gamla medlemmar i Wäsby GK.
Vi bodde bekvämt och bra alldeles invid den fina banan. Vädret var också fint, nästan för fint, 25 grader i skuggan, som dock är svårfunnen på en golfbana. Som tur var blåste en skön bris, som kunde svalka diverse upprörda känslor, när bollen inte flög dit spelaren tänkt sig.
Golfen är ju dessbättre befriad från stilpoäng utan syftet med golf är ju att komma i hål på minst antal slag minus eventuell handicap. Damerna slog ut först medan vi herrar såg på och funderade på spelstrategi mm viktiga saker att tänka på före 1:a utslag, innan den brutala verkligheten slår till.
På 1:a tee stack en spelare ut från mängden. Dit kom nämligen Kent Larsson, elegantare än vanligt, iförd en stilenlig hatt, köpt i en golfshop i Florida. Kanske visste han vad som komma skulle och tänkte:- ”Bäst att se fin ut, man vet aldrig i det här spelet”
Vi gick våra 18 hål, med olika framgång. Det var ju först imorgon som avgörandet skulle falla. Då jävlar tänkte vi nog lite till mans – kvinnor tänker inte så ! Eller……..? Belöningen utdelades till alla på den härliga lilla terassen utanför vår länga. Som arrangörer såg vi det som vår skyldighet att belöna alla för dagens insats så det bjöds på GT till samtliga utom undertecknad och därtill chips. Sen var det dags att dra sig mot restaurangen.
Vi var ingalunda de enda gästerna utan flera sällskap fanns redan på plats.
Det var ett hungrigt gäng som tog plats och beställde vinpaketet, efter diverse interna diskussioner. Som vanligt var denna procedur lättare för undertecknad. Vi hade alla fått reda på vad som väntade och det lät läckert och det var det ! Se själva
Skagentoast med kalixrom, kalventrecote med vin och svampsås och hallonpannacotta mm godis därefter. Det borgade för att vi skulle komma med välfyllda magar och lätta (nåja) sinnen till morgondagens avgörande. Men kvällen var inte slut för det. Ute var det ljummet och skönt, så varför inte ta en ”night-cap” på terassen.
Kent tog fram sin flaska whisky och bjöd frikostigt runt bordet. Alla verkade fyllda av tankar på morgondagens spel, men blev ständigt avbrutna av diverse tyngre samtalsämnen.
Kvällen var ljummen, munlädret välsmort, så egentligen fanns det inget att klaga på. Efter viss ”diskussion” hade tävlingsledningen valt att senarelägga morgondagens tee-off, varför ingen propsade på sänggående för att hinna ladda inför avgörandet. Men sänggående blev det och vi önskade varandra en skön natt.
Vi vaknade till en lika fin dag som den igår. Sålunda var vädret inte en faktor att skylla på om nu spelet händelsevis skulle ”gå på kryckor”. Frukosten serverades i den ljuva försommarmorgonen och ett efter ett dök de spelsugna paren upp. Frukosten var i taffligaste laget och kunde möjligen tas som ursäkt för sämre spel, men den åberopades aldrig. Ledarbollen bestod av: Peter, Johnny, Gun och Ylva, medan vi andra stod där med ”skammen” av att ha spelat sämst dag 1, dock förvissade om att det skulle bli ”andra bullar” idag. Så blev det också för vissa.
Värmen var tryckande. – Där har vi det – det var FÖÖR varmt!!!!!! Därför smakade den kalla ölen extra gott i skuggan efter andra rundan.
Att vara tävlingsledare för årets vinslag, med ansvar för att räkna fram ett slutresultat, var löjligt enkelt. Om vi andra njöt av skuggan efter spelet, föll ingen skugga över Ylva och Kent Larsson. De formligen sopade banan med oss andra och vann både vandringspriset och priset som bästa dam och priset som bäste herre. Snacka om överlägsenhet, men vänta bara till nästa år – då…………..
Senaste kommentarer